Tankar kommer i perioder, inte dagar.

Jag kommer inte skriva ett inlägg per dag, utan jag kommer säkert skriva en massa gånger om dagen!
Bara så ni vet.

Haha, gud! Jag låter så anklagande hela tiden. Vet inte om det bara är jag som tror det eller om det är så.

Men jag är en känslomässig liten tööösabit. Faktiskt.

Jag vet inte riktigt om jag ska dra hela min livshistoria, eller om jag ska börja nu bara. Börja där jag är idag. Eller om jag ska smyga in lite inlägg då och då med bitar från mitt förflutna?

Äh, jag börjar smått helt enkelt :D

Idag höjde jag min medicindos med 10mg. Jag tar en antidepp medicin som heter Fluxotin, och den har jag tagit i snart ett år.
Så nu är jag uppe i 40mg.
Det är i förebyggande syfte nu inför vintern.
Som de flesta svenskar har jag en tendens att bli väldigt deprimerad vid höst/vinter.
Och tyvärr farlig för mig själv. Men det beror även på yttre orsaker.

Kalla mig emo om du vill, men det är bara löjligt.
Ska man klassas som en folkgrupp bara för att man inte mått bra?
För att man känt ett sådant hat mot sig själv och sin kropp att man bara velat ha sönder den?
Är man ett litet emo som "skär" sig med säkerhetsnålar?
Söker man uppmärksamhet bara för att man inte orkar leva?
Om du höjer på ögonbrynet nu och tänker; "eh,, ja?" så tycker jag att du är lite dum i huvudet.
Och alldeles utmärkt att du läser det här! För jag kan och ska ändra era åsikter och tankar om självskadebeteende. Vad som är skillnaden mellan brist på uppmärksamhet och sjukdom.
För det måste uppmärksammas.

Men! Om vi nu går tillbaka till mitt liv, och vad jag gjorde idag.
Jag vaknade kvart över 9, för min bästa vän, som vi kan kalla för Markus (jag tror han föredrar att vara anonym faktiskt), skulle bli inlagd idag på psyket nere i Malmö.
Han har AD/HD (damp) och mår inte alls bra.
Så jag vaknade av att jag fick sms (hmpf, den stod på ljudlöst) och så ringde han upp mig.
Han var nervös för en medicin han skulle börja med.
Men jag sa att det skulle nog gå bra, för han är en stark människa.

I största delen av sitt liv har han knarkat. Och för 5 år sen slutade han.
Jag är jättestolt över att vara hans vän. Och att han är min.
Nu tror nog de flesta att; ja, det här är en vilsen liten påg som kanske är 30 någonting nu.
Men så är det inte.
Mitt liv och mitt umgänge är kanske annorlunda för dig.
Men det är mitt liv och mina val.
Nej, min vän Markus är faktiskt 37 år gammal.
Men jag vet ingen, och då menar jag INGEN, som är så underbar som han.
Nej, jag är inte kär i honom och skulle aldrig få för mig att gifta mig med mannen.

Han är min vän. Och vänner behöver man. Oavsett ålder.
Hade det inte varit för honom, som är en f.d knarkare, som vet hur det är att vara i skiten, så hade jag säkert suttit och dragit linor ikväll.
För jag mådde verkligen inte bra för ja, bara 2-3 månader sen.
Jag ville inte dö, men jag ville försvinna.
Jag ville knarka bort mitt huvud och bara sväva på rosa moln.

Men så blev vår relation mer intensiv. Han berättade för mig om sitt liv (små bitar, det är ju inte så kul att dra allt en fredagskväll). Hur han slutade med drogerna för att han ville att hans, då 5 åriga, dotter skulle få ha en pappa.
Knarkat i 25 år! Och nu har han varit ren i 5 år.

Som sagt, jag är stolt över honom.
Och ja, jag älskar honom. Som min vän. För att han är så fin. För att han inte bryter kontakten med mig för att jag RÅKADE få yttepytteminimalt liiiite bajs i munnen när jag hrm.. onanerade.. i... hål nummer 2.

Ja, jag är pervers och jag trivs med det.
Dock inte bajs..
Bajs är den enda nackdelen med analsex/onani.
För det är riktigt najs bortsett från det.

Meeen iallafall! Han är en riktig vän. Jag hade inte kunnat berätta något sånt för mina vänner på 20 minuters rasten i skolan.
Det hade ju stått bajsätare på mitt skåp, men jag hade nog bara skrivit koprofag undertill i parantes. Det finare ordet för bajsätare :D

Folk har svårt att förstå vår relation.
"Vad i hela friden ska en 37 årig man ha med en 15 åring att göra?! Va? Han är ju bara ute efter sex! De kan ju inte vara vänner!"
Vakna förfan..
Visserligen hade jag ju inte bangat. Men jag är rädd att vänskapen förstörs utav det. Och det hade varit min största förlust någonsin.

Gud vad jag skriver rörigt. Jag tror jag måste hitta en röd tråd.
Men det är så svåååårt när det är en massa känslor och tankar som hoppar upp.
Men så är det ibland. Det får ni helt enkelt leva med.
Kommentarer och frågor är välkomna. Men bry er inte om att skriva en massa "nedsättande" saker. För det får mig bara att skratta.
Glöm inte att; mitt liv är mitt liv. Ditt liv är ditt liv. Om jag får dela mitt med ditt, så får du dela ditt med mitt. Men du får inte äga det. Och ingen får någonsin äga ditt liv.

Take care!

Jezz, signing out.